det är på kvällarna det är som värst..

klockan är nu strax över tolv och jag kan inte sova, jag brukar vara supermega kvällstrött vanligtvis men nu är jag så otroligt pigg (sådär att det känns som att jag skulle orka ut och springa ett par kilometer-känsla)
och jag försöker fundera ut varför..
jag har inte druckit 5 koppar kaffe eller 10 st redbull
och jag är inte nervös eller orolig över något.

och efter en tid kom jag på svaret; det är på kvällarna det är som värst- saknaden..
efter att ha spenderat flera nätter med jonas nu känner jag redan första kvällen att det är otroligt tomt.
okej, det är ingen som trängs, rullar sig i sängen, som snarkar. osv.
men att bara ha någon vid sidan om, tryggheten.

tänk när man var barn, minsta lilla att man var rädd, orolig, svårt att sova. osv.. så gick man och kryp ner i mammas och pappas säng, mitt i mellan. och man sov aldrig så gott som då.
det var tvättäkta trygghet.
åren går och mycket förändras, men spelar ingen roll i vilken ålder man är, alla är i behov av trygghet.

nu tänker jag göra ett försök till att somna, jag ska tänka på.. jonas varma leende, gunvalds söta nos och petras mjuka rumpa, haha.
gonattie