jag blir bara mer och mer förvånad ju längre tiden går hur man kan
sakna sin hund så ofantligt mycket som jag gör just nu!
jag drömmer om han på nätterna (att något hemskt hänt)
jag pratar löjligt nog med honom i telefon varje dag (tjatar på mamma att sätta på högtalarn på mobilen sen släppar jag loss med gulligull-snacket, haha)
frågar hela tiden om han har det bra hemma (tror mamma börjar bli lite småless)
kollar på filmer/bilder på honom
och tänker på honom i största allmänhet hela tiden.
så nu är min fråga, är dettta sjukligt?
är det omänskligt att tycka om sin hund så mycket som jag faktiskt gör?
är det HÄLSOSAMT att älska sin hund precis lika mycket som man kan älska sin medmänniska?
snart kommer jag hem älsklingsgunvald !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar